untfalla (1)

SOD1884 · Söderwalls huvudverk vb v.

untfalla v. un- ) 1) undgå, gå (ngn) ur händerna. the siik meenthe slotzloffuan halla hon kunne them togh wnfalla RK 3: 2623 . " honum wnfull ey lykka oc ey striidh " ib 95 . - gå bort, försvinna, upphöra? the skanungha wordho tha swa flta them vnföl tha alla latha (de kunde icke taga sig något till, de kunde icke göra något dervid?) RK 2: s. 344. 2) affalla från, svika. sith retta fädhernis rike wilia the aldrigh wnfalle BSH 5: 468 ( 1511) . han . . . rådde att the skulle wnfalle mig RK 1: (Yngre red. af LRK) s. 266. 3) undkomma, komma från, undandraga sig, underlåta att hålla el. fullgöra. haffwir jak hans breff scrifwath mz hans eghne hand som han ey kan vnthfalla JP 29 . 4) undfalla, komma öfver (ngns) läppar. lathe rydzene sig vndfalla, at konung hanses partij och makth her opa annen sidhen och fforekome skule FM 524 (1511, samt afskr.).