är (2)

är konj. pron. konj. och pron. er VGL I K 5, 7: 1, 8: pr., 15: pr. ar VGL I J 10: pr., þ 10, 12; 1, 17; ÖGL R 6: 1. ä ib Dr 2: pr-, 3: 2), Vaþ 1: pr. li var. (Cod. F), G 7: 1 li var. (Cod. C). e ib Dr 7: pr., 14: 4 Vaþ 13: pr. i lvar. (Cod. F)), L. A9 konj. 1) att. äptir þät är þeer hawa wart bref fangit SD 1: 669 ( 1285, gammal afskr.) ; jfr 2. 2) då, när. är wir kallum samän warä män til lidstämpnu SD 1: 668 ( 1285, gammal afskr.) , B) rel. pron. som. theem är bo i wärmälände SD 1: 668 (1285, gammal afskr.). haui þe samu plikt sum þeem är sakt. är hin annan friþ bryter ib. " i þem stämpnudagh är hanum wardþer lagdþer " ib 669 . " hwat manne som byltoghä varþyr i swerike . . . oc är swa man. är vil oc forma arwþä firi sit bröþ " ib 5: 637 ( 1347) . " rätta ivi hvar then är brytur widh annan " KS 9 (22, 10) . - hvat är, se hvar, pron. 4 (1: 530).